små detaljer

Det är de små, små detaljerna som gör det..." så sjöngs det i visan. Jag håller med. Man kan bli så himla glad och lycklig för små saker. Igår fick jag höra att jag har ett vackert leende. De orden gick rakt in i hjärtat. De kommer alltid finnas kvar där. För alltid tillsammans med de andra goda ord som jag samlar på som motvikt till alla tråkiga, elaka ord som tyvärr ligger och skvalpar i mitt innersta alldeles för länge. Nu tänker jag slösa med leenden på min omgivning, och tänk jag tror att leendena kommer att smitta av sig...

Igår var jag ner en sväng till V-centrum med mina döttrar. Vi tog en sväng in på nya Lindexbutiken. Flickorna ville bli sminkade av en make-upartist från Nivea, men det var jättelång kö så vi tog och provade lite kläder istället. När vi var klara var make-uptjejen ledig! Först sminkade hon lilla L. Hon ville ha en diskret make-up och blev verkligen en ny variant på hennes vanliga jag men med lite mera konturer. M. ville har en festmake-up för hon skulle på 6-månadersdejt men sin pojkvän på kvällen. Hon blev sååå vacker med grönskimrande toner och dramatisk eyeliner. Sedan fann jag mig själv helt plötsligt uppflugen i sminkstolen. Jag brukar aldrig bli nöjd med provsminkningar, för de blir liksom inte jag... Mest på kul tänkte jag ändå göra ett försök. "Jag vill se fräsch ut", blev min önskan. Folk som gick förbi stannade till och sa: ÅÅh, vad fint!. Och det blev det. Jag var fräscht gyllenfärgad med lite bronstoner i. Mitt gråa hår och mina rynkor matchade ändå detta, och jag gick därifrån med ett leende på läpparna. Tänk att lite färg kan betyda så mycket. Tyvärr är jag inte alls bra på att måla mig själv, men kanske att man ska träna under sommaren... det jag inte fixade som tonåring kanske jag fixar som 40+?

Idag ska vi till mina föräldrar på midsommarlunch. Efter det är ingenting planerat. Kanske jag öppnar flaskan med jordgubbsvin som jag fick från klassen på balkongen ikväll om det är skönt väder. Ett lördagskryss från DN blir det nog också. Och så pussa lite på mannen förstås. Idag är det exakt 29 år sedan vi träffades. Midsommarafton 1977, i köket hos Pia, strödde mannen salt på min vita tröja som jag lyckat spilla rödvin på. När han gnuggar in saltet känner jag ett lyckokviller i magen, alldeles magiskt och lite elektriskt... En närkontakt av ett aldrig upplevt slag. Efter det var det vi två. Nej nu är det dags för en kopp kaffe och läsa klart DN. Har sparat sommarföljetongen tills nu.

//cikorian - blommar av kärlek